hej, hur mår du?
Jo tack, inte alls. Från att ha suttit och asgarvat på mingus med Bine och en kopp kaffe - till det här. Mina damer och herrar, jag ger er: Jennifer som inte vet vart hon har sig själv.
Även optimister fäller tårar - inombords. Inbördes också kanske, jag vet inte.
Först går det bra. Sen går det dåligt. Smärta som hugger, strålar. "varför?" frågar jag då. Ge mig något jäkla hum om varför. Jag är kort sagt trött på det här. Swooosh upp, swiiiischhh tillbaka ner, "Sluta, jag mår illa!"
Han som finns där, alltid. Den saknaden hugger också nu, minst lika mycket som min kropp gör. Mitt skal. "Why don't you go BURN IN HELL skal-jävel?" Jag är inte riktigt mig själv just nu.
Har du någonsin känt att du bara vill ligga kvar under täcket och gråta? tanken finns där, och man vet inte ens varför. Ingenting är annorlunda, men man känner bara att man måste. Jag gör det aldrig, det finns ingen tid eller anledning till sånt trams. Men ibland känner jag att jag kanske borde, eller vill. "Håll tillbaka, jag ska inte, får inte." brukar räcka som mot-argument för mig. Istället blir jag arg och vill bara slåss. Som just nu.
"Vad var det som flög i mig?" kommer jag fråga mig imorgon eller så. Jag kommer inte att veta svaret. Jag är trött och jävlig men jag kan inte sova. o-nej, inte nu, det är för sent. Låt mig få tycka synd om mig en stund till, jag måste göra det då och då när han inte är här. Roger. Jag vill bara krypa upp hos honom just nu, och ge fan i det här, det är sent. Men han är inte här.
Jag förstår inte varför jag, så fort han inte är i närheten, kommer in i tankebanorna som jag gör. Det sätter sig liksom ett moln långt nere i halsen på mig, någonstans ovanför hjärtat. Det spöregnar där en stund innan det drar vidare. Skit-väder.
Hallå? distrahera mig någon? Det gör mindre ont då. Jag.. hjälp.
----------------------------------------------------------------------------------------
Där tog det stopp på skrivandet i 10 minuter. Jag vill inte be om hjälp. Hjältarna ber aldrig om hjälp. "Det strålar.." Låt det stråla! Jag bryr mig inte längre. Jag har hunnit bli aggresiv, nu vill jag bara slåss. Men samtidigt: så trött på det här.
Jag kommer må bra, mycket snart, om allting blir som jag vill. Det blir en lång vecka (Med många kvällar som den här). Jag längtar, jag längtar.
Även optimister fäller tårar - inombords. Inbördes också kanske, jag vet inte.
Först går det bra. Sen går det dåligt. Smärta som hugger, strålar. "varför?" frågar jag då. Ge mig något jäkla hum om varför. Jag är kort sagt trött på det här. Swooosh upp, swiiiischhh tillbaka ner, "Sluta, jag mår illa!"
Han som finns där, alltid. Den saknaden hugger också nu, minst lika mycket som min kropp gör. Mitt skal. "Why don't you go BURN IN HELL skal-jävel?" Jag är inte riktigt mig själv just nu.
Har du någonsin känt att du bara vill ligga kvar under täcket och gråta? tanken finns där, och man vet inte ens varför. Ingenting är annorlunda, men man känner bara att man måste. Jag gör det aldrig, det finns ingen tid eller anledning till sånt trams. Men ibland känner jag att jag kanske borde, eller vill. "Håll tillbaka, jag ska inte, får inte." brukar räcka som mot-argument för mig. Istället blir jag arg och vill bara slåss. Som just nu.
"Vad var det som flög i mig?" kommer jag fråga mig imorgon eller så. Jag kommer inte att veta svaret. Jag är trött och jävlig men jag kan inte sova. o-nej, inte nu, det är för sent. Låt mig få tycka synd om mig en stund till, jag måste göra det då och då när han inte är här. Roger. Jag vill bara krypa upp hos honom just nu, och ge fan i det här, det är sent. Men han är inte här.
Jag förstår inte varför jag, så fort han inte är i närheten, kommer in i tankebanorna som jag gör. Det sätter sig liksom ett moln långt nere i halsen på mig, någonstans ovanför hjärtat. Det spöregnar där en stund innan det drar vidare. Skit-väder.
Hallå? distrahera mig någon? Det gör mindre ont då. Jag.. hjälp.
----------------------------------------------------------------------------------------
Där tog det stopp på skrivandet i 10 minuter. Jag vill inte be om hjälp. Hjältarna ber aldrig om hjälp. "Det strålar.." Låt det stråla! Jag bryr mig inte längre. Jag har hunnit bli aggresiv, nu vill jag bara slåss. Men samtidigt: så trött på det här.
Jag kommer må bra, mycket snart, om allting blir som jag vill. Det blir en lång vecka (Med många kvällar som den här). Jag längtar, jag längtar.
Kommentarer
Trackback
