jenx

"Rolig!" och "SÖT!". Bli inte förvånad om du / ni får höra något utav de två orden i en konversation med mig. Dauko har skadat mig på riktigt denna gången, nu är jag förstörd. Sitter här och väntar på att folket ska höra av sig så att jag kan jump on the moped* och åka till centrum för att möta upp henne, Johanna, Jen och Albin. Jag är grymt misstänksam mot träffpunkten, Noveau, men folket är ju alltid trevligt.

Roger kommer hem. Äntligen.


Oj. telefonen ringer NU - Im out.


*den som sett smala sussie kan ju uttala det så som jag menar iallafall

Här sitter jag och luktar milk and honey efter en joggingrunda och en lång-tur på cykeln. Ja, jag luktar ju inte så pga jogging och cykling, men efter den välbehövda duschen som jag unnade mig alldeles nyss.
   I övrigt har min helg varit en av de bättre jag haft på en bra stund. Roligaste var nog när jag var ute hos Dauko i Broddertorp och klättrade i träd och hade mys-picknick i en häst-hage (utan hästar då, givetvis).
Nu står pappa i köket och gör peking-anka på kyckling (=peking-kyckling?) och solen skiner. Jag och mamma ska äta glass ute i trädgården efter maten, för jösses, det är varma vindar!

Det här är ju kul och bra och all that, men jag borde verkligen göra andra, mer relevanta saker. Som att plugga till exempel? Uh. Det går ju ann när man inte har något för sig menar jag. Vaknade dessutom i morses och fick panik - ge mig Roger. Det blir bra sen, snart. Snart.

Har du någonsin haft en knut i magen? På ett sådär obehagligt vis, för att någonting är fel. Så vaknade jag idag och mådde. Jag borde skjutas och skärpa till mig med det här. Jag saknar Roger. Jävel.

Men hallå. Jag ska ge mig själv cred för helgen som precis passerat - som jag har pluggat. Ingen kan säga något annat den här gången. Sen har jag varit duktig i köket också, och exprimenterat med ny mat, med ett jävulskt bra resultat. Heja mig!

Det blev linssoppa som till och med min trotsiga mamma berömde, med potatis, lök, tomater och vitlök, tillsammans med matmuffins med solrostorkade tomater och basilika. Till efterrätt drack vi banan/jordgubb/blåbärs-smoothie och åt choklad.
Sen gjorde jag en grönsakspaj igår också, som fick plenty of beröm från min pappa.

Jag fick panik igår och Roger gjorde mig lugn över telefonen. Jag är ju helt dålig utan honom. Kommer han hem den 5:e? Då är det 60 dagar tills vi ses. Igår var det tydligen 66 dagar tills vi har varit tillsammans i 2 år. Och igår, den 6:e alltså, så hade vi också varit tillsammans i 666 dagar. Roger tyckte att vi skulle fira.

Jag har verkligen ont i magen. Jag har ett moln av ilska i bröstkorgen. Jag har en konstig tankebana. Jag känner mig allmänt illamående och jag vill bara inte. Ge mig lite lugn och ro, någon som har det till övers.

Jag köpte en ring till min navel häromdagen. Jag gillar den bara mer och mer varje dag. Bild is coming up, den är en riktigt pärla (inte bokstavsligt talat nu).

Efter att Estelle och kompani reste hem igår kväll, är livet tillbaka till det normala igen. Snälla Jennifer, försök, försök, försök, försök att dra nytta av situationen nu, för en gångs skull. Prioritera som du borde, och ställa saker till rätta medans du har chansen.

Här är problemet: Mina prioriteringar. Jag är förmodligen precis så naiv som min mamma påstår, och jag är värdelös på att prioritera som det förväntas av mig. Det var annorlunda förut. Mina prioriteringar har gått från framtid till nutid på nolltid. Men.. Jag tycker att det låter vettigt. Jag vill ju må bra nu, och inte sen. Sålänge jag lever i nuet och mår bra, så ger jag katten i framtiden. Vad spelar den för roll? Tänker man dessutom logiskt nu, så kommer jag alltid att må bra. Konsekvenserna av själviskt handlande som det här får man ta antar jag, vare sig man vill eller inte (jag vill inte).

Mina blommor i fönstret är döda och måste snart slängas, precis som min föredetta mini-palm. Suck. Jag är visst inget vidare bra på blomsterskötsel heller. Ge mig något slags medel och få mig att fatta galoppen. Ge mig något som får mig att glömma.

Jag behöver något. Någon. Nej fel. Roger fångar mig när jag inte kan stå på benen. Jag saknar honom. En liten fågel viskade om 8 veckors väntan. Det är långt tid kvar till ljuva dagar. Han kommer att vara långhårig då. Det leendet som säger allt och ingenting, och de ärligaste ögonen. Som knivhugg att tänka på, som lugn att fly till.

Panik. Litegrand. Ganska mycket.