Försök, försök, försök, försök.
Efter att Estelle och kompani reste hem igår kväll, är livet tillbaka till det normala igen. Snälla Jennifer, försök, försök, försök, försök att dra nytta av situationen nu, för en gångs skull. Prioritera som du borde, och ställa saker till rätta medans du har chansen.
Här är problemet: Mina prioriteringar. Jag är förmodligen precis så naiv som min mamma påstår, och jag är värdelös på att prioritera som det förväntas av mig. Det var annorlunda förut. Mina prioriteringar har gått från framtid till nutid på nolltid. Men.. Jag tycker att det låter vettigt. Jag vill ju må bra nu, och inte sen. Sålänge jag lever i nuet och mår bra, så ger jag katten i framtiden. Vad spelar den för roll? Tänker man dessutom logiskt nu, så kommer jag alltid att må bra. Konsekvenserna av själviskt handlande som det här får man ta antar jag, vare sig man vill eller inte (jag vill inte).
Mina blommor i fönstret är döda och måste snart slängas, precis som min föredetta mini-palm. Suck. Jag är visst inget vidare bra på blomsterskötsel heller. Ge mig något slags medel och få mig att fatta galoppen. Ge mig något som får mig att glömma.
Jag behöver något. Någon. Nej fel. Roger fångar mig när jag inte kan stå på benen. Jag saknar honom. En liten fågel viskade om 8 veckors väntan. Det är långt tid kvar till ljuva dagar. Han kommer att vara långhårig då. Det leendet som säger allt och ingenting, och de ärligaste ögonen. Som knivhugg att tänka på, som lugn att fly till.
Panik. Litegrand. Ganska mycket.
