Att känna sig delad
Hur jag än vrider mig så får jag aldrig sitta bekvämt, för de platser som är bekväma är alltid upptagna. Alla platser är upptagna. Men vart i hela friden är min plats då? Jag letar förgäves, men den finns inte ens med på kartan. Alla platser är slutsålda, och jag upptäcker att jag inte har någon biljett. Jag får helt enkelt stå upp, och jag skymmer alla som sitter bakom. Alla skriker argt: "flytta på dig, du står i vägen!" Jag flyttar på mig, givetvis, men jag känner mig lite dum över att ha ställt till med besvär, så jag försöker be om ursäkt.
Försent - alla är redan såpass irriterade att de inte är villiga att lyssna på mitt obetydliga nonsens.
Obetydligt nonsens det är ju vad det är. Värt ingenting. Det är lika bra att gå därifrån, tänker jag, men gör det inte. Jag stannar. Jag känner inte någon - ingen känner mig. Och ingen, ingen hör längre. De har slutat att lyssna nu. Jag ger upp och tänker gå hem till mig. Tack och adjö, kära vänner, alla ni på läktaren. Det är lugnt, jag behöver inte sitta, jag kan stå upp. inget besvär för min del. Jag behöver ändå sträcka på benen.. ska jag köpa popcorn till dig när jag ändå är uppe och springer kanske? Självklart. Det är ju vad jag lever för! Och visst kan jag kyssa dina skor - det är ju bara roligt. Ja, ni på läktaren, ni är verkligen bäst. tack tack, men jag måste gå hem nu. Nej, ni måste inte säga hejdå.
Kom ge mig jorden vi lever av., och jag ska stanna kvar.
