jenx

Jag skakar och kan inte andas. Det kändes som att få tusen knivar stuckna in i bröstkorgen på mig. Jag blundar, försöker skrika, gråter. Panik. Jag öppnar ögonen litegrand igen, men det gör lika ont den här gången. Jag ramlar ihop på golvet. Panik. Jag vill se, men jag vågar inte titta igen. Bara panik. Jag tittar ändå, jag kan inte låta bli. Jag måste helt enkelt. Jag försöker röra vid någonting som inte är här. Panik. Jag är glad att ingen är här, och kan se mitt beteende. Min reaktion borde vara bra. Varför är den inte bra?
Jag visste inte att det kunde vara såhär. Inte så extremt. Är det jag? Tydligen.


Jag lugnar ned mig, andas djupare, försöker titta en gång till. Nej. Det går inte. Är det så det är alltså?


Jag blir helt varm av en rysning över ryggen. Jag är så obeskrivligt glad.