jenx

Det är en såndär "åh-så-trött-och-sliten-jag-är"-period nu. Allt jag kan tänka på är sen, och jag skulle ge mycket för att få krypa under täcket och ligga där i värmen fram tills.. Ja. Framtills sen iallafall. Imorgon har jag en välbehövd sovmorgon till kl 11. Då banne-mig ska det sovas. Nu känner jag för att lägga mig litegrand på tangentbordet och bara glömma saker som tränger sig på.
Jag har insett en massa konstiga saker under de senaste dagarna.. Både bra och dåliga förstås, men de har fått mig att tänka. Tror jag iallafall.

Singleton gjorde mig merry merry happy förut genom att säga att jag hade en naturbegåvning i skrift. Mamma är stolt och säger att jag kommer att bli bibliotikarie eller författare när jag blir stor (när blir man stor?). Jag tycker att hon är negativ. När jag var liten skulle jag ut och se världen, och jag skulle bli den första kvinnliga F1-föraren, som tävlade på elit-nivå ihop med Schumacher och de andra stora namnen. Inte en beige bibliotikarie.

Jag saknar Roger i all stressen. Det vore skönt med just hans varma famn att krypa upp i. Trots vårens alla upptåg att se fram emot, så är det nog det som jag ser fram emot mest.


*Senare*
Jag och mamma diskuterar högskola som en följd av Ewas föredrag på mentorstiden i förmiddags. Efter en stund utbrister mamma till sin stora glädje och min stora skräck: "Ja men vad bra! Då kan ju du börja jobba på resebyrå!"
mamma lilla.

   Hur jag än vrider mig så får jag aldrig sitta bekvämt, för de platser som är bekväma är alltid upptagna. Alla platser är upptagna. Men vart i hela friden är min plats då? Jag letar förgäves, men den finns inte ens med på kartan. Alla platser är slutsålda, och jag upptäcker att jag inte har någon biljett. Jag får helt enkelt stå upp, och jag skymmer alla som sitter bakom. Alla skriker argt: "flytta på dig, du står i vägen!" Jag flyttar på mig, givetvis, men jag känner mig lite dum över att ha ställt till med besvär, så jag försöker be om ursäkt.
Försent - alla är redan såpass irriterade att de inte är villiga att lyssna på mitt obetydliga nonsens.

   Obetydligt nonsens det är ju vad det är. Värt ingenting. Det är lika bra att gå därifrån, tänker jag, men gör det inte. Jag stannar. Jag känner inte någon - ingen känner mig. Och ingen, ingen hör längre. De har slutat att lyssna nu. Jag ger upp och tänker gå hem till mig. Tack och adjö, kära vänner, alla ni på läktaren. Det är lugnt, jag behöver inte sitta, jag kan stå upp. inget besvär för min del. Jag behöver ändå sträcka på benen.. ska jag köpa popcorn till dig när jag ändå är uppe och springer kanske? Självklart. Det är ju vad jag lever för! Och visst kan jag kyssa dina skor - det är ju bara roligt. Ja, ni på läktaren, ni är verkligen bäst. tack tack, men jag måste gå hem nu. Nej, ni måste inte säga hejdå.






Kom ge mig jorden vi lever av., och jag ska stanna kvar.

   Usch. Jag fryser så att min kropp snart stänger ner versamheten för säsongen. Det har varit en lång dag, på både gott och ont. Den började med de ljuva tonerna av ett ettrigt gökur på Rogers telefon kl halv 7. Eller, de var inte så ljuva ändå kanske, för jag vill ha för att jag tog spjärn med fötter och armar mot väggen för att ha kraft nog att putta ur Roger ur sängen så att han kunde stänga av väckarklocksjäveln så att jag kunde få somna om.
   Klädde på mig, åt frukost och åkte in till stan och skolan. Kvart i åtta befann jag mig på plats och redo för ett engelskaprov.

   Trodde jag då.. 5 över åtta hade jag redan hunnit få ett antal frågetecken innanför pannbenet, då det varken skymtades lärare eller klasskamrater. Jag undrade för en kort sekund om alla hade gått och dött av pest eller liknande i helgen, men ratade ganska snabbt den idén.
   Ute i korridoren, på golvet (som alltid), satt Dauko. Efter att jag hade berättat för henne om min panik över min borttappade klass informerade hon mig snällt om att det minsann var karaktäsämnesvecka denna veckan, och att lektionerna inte hade börjat än. Jag lunkade iväg till schemaläggarN och konstaterade att jag skulle ha kultur större delen av dagen. Och veckan. JAAAAAAAAA! Det är så otroligt skönt!

   Fyra kulturlektioner och en geografilektion senare sprang jag och Zandra bort till F-huset i snöstormen. Två låste dörrar fick vi dra i innan vi tillslut blev insläppta av någon i en tredje. Lite Hallelulja-kör var väl kanskeinte just vad jag kände för idag, men vafan.
   Nu var klockan halv 5, och jag pölsade snällt upp till Nordic club för att ha ett 7 minuter långt samtal om någonting jag knappt har hunnit med att göra ändå (Träna, of course). Ringde pappa och lyckades få honom att komma upp och hämta mig, så att jag skulle slippa gå hem i snålblåsten. problemet var, att när pappa väl kom fram, så var klockan såpass mycket att han inte hade tid att köra hem mig, utan jag fick helt enkelt följa med ut till Åsarp och hämta mamma på jobbet. "tjooo-hoo!" Kände jag INTE då.

   Halv 7 var jag hemma - woohoo! Nu är hon nearly halv 8, och jag har slösat bort snart en timme framför datorn. Mordi och fardi gör omeletti ute i köki. Snart blir det Mati!


Ursäkta mina dåliga försök till islädska, men "hesti" är en förbannat bra ord! Jag har, på tal om häftiga språk, lärt mig att säga ett tyskt ord idag. Det är jag banne mig stolt över! jag hade nog skrivit ner det här, mo jag hade vetat hur det stavas. Jag kan skriva det i ljudskrift, typ. here it goes: Kletfaisluss!

Den här veckan har inte varit så häftig hittills. Det är mest mycket stress och ångest relaterat till skolarbete - och den här väckan är inte ens jobbig på det planet. Men med för lite tid och för mycket att göra så får man väl bita ihop litegrand, antar jag. Jag känner mig mest trött och lite sleten, men det löser sig nog till helgen.

Kent till helgen. Det blir skoj. Men innan det ska vi hinna med en spelning, i fredrikbergsskolans aula, kl 19 på torsdag. KomditKomdit! Det är gratis! Sponsra Rosa bandet!

Nu kom Travolta med goda nyheter om en hemresa. Då blir vi glada. Hemresor är bra.

Nej, för att avsluta det hela citerar jag mig själv från gårdagen:
"En munk leder lätt till sex"